Språkstimulering

Till litteraturseminariet den 4 februari har jag läst boken Språkstimulering av Bente Hagtvet Eriksen. Boken beskriver hur man i förskolan kan utveckla barnets språkstimulering. När man i förskolan börjar med språkutveckling är det med lugnare principer i än skolan. Man blir inte pressad att lära sig läsa och skriva och detta gör att barnet själv kan ta initiativ för språkstimulering och att pedagogen kan driva det vidare. Hagtvet talar i boken om 4 pedagogiska nyckelord som hon tycker är grunden för modersmålsundervisning på alla nivåer.

·      Allmän språkfärdighet

·      Situationsoberoende språk

·      Språkligmedvetenhet

·      Erfarenheter av skrivning och läsning

Allmän språkfärdighet

Handlar om här och nu dialogen. Som innefattar vardagliga samtal, korta som långa, som är ytterst viktiga för muntlig och skriftlig språkstimulering. Det goda samtalet förutsätter ett aktivt lyssnande, att man som vuxen signalerar deltagande, vilket gör att barnen känner sig betrodda, sedda och hörda. Barnen blir trygga i sitt utvecklande av samtalsfärdigheter. Barnen behöver detta för att förstå vikten av ett samtal och när man ska lyssna och att visa intresse för den man talar med.

Situations oberoende språk

Situationsoberoende språk är ett bruk där man anpassar språket efter situationen. Där- och då samtal är ett exempel på denna variant. Barn kan använda situationsoberoende språkliga färdigheter för att belysa uppmärksamhet eller för att ersätta kompletta meningar med gester och enklare språkbruk för att beskriva någonting.

Språkligmedvetenhet

Språklig medvetenhet. Den har använts allt oftare för att beskriva relationen mellan barns kommunikationsvägar och språkutveckling, men även läsning och skrivning. Den som är språkligt medvetenhet kan se språket, samtalet, med distans och se det utifrån ett metaperspektiv och se språket som ett objekt. Objektet kan då brytas ned och analyseras utifrån dess betydelse. Detta kräver ofta en lite större kunskap i de skriftliga färdigheter som ett barn har. Den alfabetiska principen – utvecklad skriftlig medvetenhet . Den alfabetiska koden ska kunna knäckas och för att kunna göra detta behöver man kunna göra fonem, läten för stavelser och ljud, och veta vilka bokstäver som dessa fonem innehåller.  Man bör veta hur bokstäverna ser ut och i vilken ordning de ska skrivas för att det skrivna ordet ska stämma överens med vad man säger. När barn knäcker den alfabetiska koden har de kommit långt med den språkliga medvetenheten och i sin analytiska förmåga att förstå ordens variationsmöjligheter.

Erfarenheter av skrivning och läsning

Det primära målet med förskolan är inte att lära barn läsa och skriva klart och tydligt, men man kan lära barnen att hantera verktygen och ge dem baskunskaper för hur man skriver och skapar texter vartefter de kan börja lära sig att läsa. Många barn skriver in sig i läskunskaperna och börjar ofta med klotter, som de sedan själva läser upp. Detta följs av kopiering och friskrivning varefter man börjar skriva på egen hand.  Själva skrivprocessen är uppdelad, det handlar om att skapa idén och sedan få ner idén på papper. Det är här man som pedagog kan vara aktiv och föra en muntlig dialog och fråga vad som skrivs och varför. Barnet får då signaler om att det är intressant att man skriver och lika intressant att läsa upp det man skriver för att berätta historien för omvärlden.

Jag vet att på den förskola jag har min VFU jobbar de ständigt med att inte prata med varandra när barnen är i rummet. Lyckas man med att inte prata med de vuxna i mellan har man skapat en perfekt här och nu dialog. Ett bra exempel på vad man kan göra för att prata mer med barnen, var att varje månad planera ett samtal på 5-10 minuter med varje barn. Och fråga de frågor som lätt glöms bort men är så viktiga.

I boken står det att barnen får välja de skriftspråkliga aktiviteter som intressera de. Men då fundera jag på vad gör man om barnet inte visar något intresse för skriftspråk? För man kan ju inte tvinga barnet till något.